Jag får alltid en känsla av skuld när jag ser på Toy Story-filmerna. Tänk vad mina leksaker stått ut med genom tiden. Många vet jag inte ens vart dom är men jag antar dom är slängda.

Idag såg jag film tre. Som folk säger så är den väldigt bra även för vuxna har jag hört. Har inte kommit dit ännu, kanske när jag fyllt 50 så kan man kalla sig själv som vuxen.

En ladugård i trä med fina holstein har jag kvar men det är för att jag köpt på mig  det nu i vuxen ålder. En nalle som jag fick när jag föddes som har varit med mig hela livet. Den var rosa med ludd men jag "gosade" av det mesta med åren. Det har gjort försök med att sy några stygn så det liknar päls men det försvann det med. Nu är han eller hon mer gulvit och utan något ansikte. Nos och ögon tog min hund Minette.  Minns inte namnet på nallen vilket är synd. Nallen har även ett kardborreband i bakhuvudet så den kunde sitta på min spjälsäng så som mina andra gosedjur. Men dom andra mjukisdjuren är borta sedan länge precis som mina andra leksaker. Många av dom gick sönder, vi var inte precis snälla mot dom, stackars leksaker. Vi hade mängder med hästar som bara hade två eller tre ben att gå på. Tänk vad dom måste ha haltat....

Dumma film får mig att tänka så.

Nallen får vara kvar i många år till även om den är lite läskig med sina tomma ögon.