Jag får ibland frågor här på bloggen och nu tänkte jag svara på en av dom.

Varför slutade du med korna? 

/Valmet1

Jag önskar jag hade ett enkelt svar på detta. Om jag nu hade varit något normal någonstans borde jag svara att jag var ytterst trött på att jobba så hårt för inga pengar alls. Någon lön har jag aldrig haft i form i pengar om jag inte jobbade ute lite då och då. Men för mig var det inte pengar utan att få jobba med kor, speciellt avel gav mig tillräckligt med lön för mödan. Att bara få en besökare att säga att mina kor var fina gav mig bränsle för flera månader.  

Varför jag slutade med kor blev nog att jag trodde jag var starkare. Men det var jag inte. Att vara ensam på 70 kor uppbundet var tufft. Kan även lägga till att detta är en skitgård att bedriva mjölkproduktion på av olika orsaker. Arbetet var mycket tungt och att inte ha den "normala" standaren var tufft både för mig och djuren.  

Augusti 2011 så fick vi upp mjölkräls och bytte till milkmasters. Detta gjorde ett mycket stort lyft och det var helt plötsligt lättare att jobba. Jag hade dock lyxen att ha en far som jobba ute, så det mesta slapp jag där. Slå gräs, bete, staket och göra hö var mitt enda jobb ute. Min syster hjälpte till i stallet när vi behövde vara två. Vid utfodring, djurflytt mm Mjölkningen stod jag själv för till 99.99% Eftersom syrran var måttligt förtjust i kor så ville jag inte be henne om mer hjälp än nödvändigt.

Denna våren besökte banken oss och frågade om jag inte ville låna pengar till ett nytt stall. Något som verkade lockade. Tänk en nytt stall med robot och alla tänkbara nymodeheter, det hade varit så fantastiskt. Jag hade varit värd det och djuren likaså. Men hade jag sagt ja hade jag varit fast med samma jobb i många år till. Frågan om jag verkligen ville det gnagde förtvivlat.

Jag älskar kor det gör jag verkligen att bara skriva detta får mig att börja gråta. Jag vill jobba med dom men när kroppen gör så ont när man lägger sig och värker ännu mer när man ska upp. Är det värt det?

Ett nytt stall hade hjälpt mig med smärtan och allt hade blivit lättare. Men jag var fortfarande själv.

Syrran ville inte ha kor och pappa tyckte de åren som han haft fick räcka. Jag var inte säker på att jag ville jobba med detta själv och så länge det krävs för att betala av de nya lånen. Jag är inte tillräckligt stark för det.

Så början på sommaren kom förslaget att sälja korna och hälften av gårdens mark. Det var mycket fram och tillbaka innan alla var nöjda med beslutet. Men när det var taget så var det så skönt. Korna skulle säljas och jag kunde hitta på något annat att syssla med. Detta beslutet togs innan Milko-strulet och när det uppdagades så kändes vårt beslut ännu bättre.

Jag behövde inte anstränga mig ett dugg för att hitta köpare till korna. Det gick så fort och enkelt så alla blev förvånade, speciellt  livdjursförmedlaren. Mina kor kom till bra hem och inte allt för långt bort så jag kan hälsa på dom ibland.  

Jag saknar mina kor men inte att mjölka!